CPS

Collaborative Proactive Solutions

Collaborative Problem Solving, CPS, som nu bytt namn till Collaborative Proactive Solutions, är en effektiv metod för att lära sig att lyssna på varann, samarbeta och lösa vardagsproblem tillsammans. Utgår ifrån att alla ska få komma till tals och höras, och att alla gör efter sin förmåga.

Mkt effektivt vid konflikter och bråk, tex i familjeliv, arbetsliv och skola. Utgår ifrån att alla ska få komma till tals och höras, och att alla gör efter sin förmåga. Barnen har ju alltså då en förväntat lägre förmåga, än de vuxna. Även om så inte alltid är fallet. CPS har visat sig förbättra kommunikationen och relationerna i familjen och par-relationer, även i skolmiljö.

Vid bråk och konflikter hemma, är det ofta samma situationer som blir problematiska, om och om igen. Med CPS lär man sig att vara proaktiv – alltså att kunna förutsäga vilka situationer som tenderar att blir svåra, och vilka personliga svårigheter som kan ligga bakom. CPS förespråkar minskat dominant beteende, och ökat ömsesidigt lyssnande och samspel. CPS är en metod framtagen för vuxna att samtala med barn, men är i grunden en bra metod att lära sig lyssna, förstå och utveckla empati för andra.

När den vuxne har förväntningar på barnet som barnet inte infriar, uppstår problem. Då blir de bristande förmågorna och olösta problemet, tydliga. Ross Greene beskriver tre olika handlingsplaner när förväntningar inte infrias, och dessa kallas Plan A, Plan B och Plan C.

Plan A innebär att den vuxne försöker driva igenom sina förväntningar på vad barnet ska göra, utan att ta hänsyn till barnets perspektiv eller förmåga till varför han inte infriar förväntningarna. Detta förhållningssätt löser inte problemet på lång sikt, och kan dessutom skapa nya problem.

Plan C innebär att den vuxne helt och hållet släpper förväntan på vad barnet ska göra (åtminstone tillfälligt) när barnet inte gör som det förväntas av honom. Plan C löser heller inte det grundläggande problemet, men kanske kan inte alla problem lösas på en gång, och det kan öka välbefinnandet för barnet att ta bort en del krav. Varken plan A eller Plan C är dock i fokus vid CPS.

Plan B innebär att den vuxne tar reda på vad som är viktigt för barnet, vad som är barnets angelägenhet i situationen där beteendet sker. Barnet får också hjälp att förstå vad som är viktigt för den vuxne. Den vuxne har förväntningar på barnet, som är relaistiska utgående från dennes kognitiva perspektiv. I plan B samarbetar den vuxne och barnet för att hitta lösningar på problemet som tar hänsyn till bådas perspektiv och som fungerar för dem båda, och som förebygger att man hamnar i svårigheter igen.